Hoppa till huvudinnehåll
Foto: Håkan Sjunnesson /Ikon

Tankar inför helgen

Himmelskt perspektiv

Det fordras ett visst avstånd för att se.
När någon kommer riktigt nära, som i en omfamning, försvinner han eller hon ur synfältet.

När vi hör berättelsen om Jesus som far upp till himmelen
så tänker jag att det känns bra avlägset och långt borta.
Han far iväg och lämnar kvar lärjungarna.
Som om Gud vill ha mig på armlängds avstånd.
Men egentligen är det tvärtom.
Avstånd finns bara här och nu, i tid och rum.
När Jesus lyfts ur tid och rum är han inte längre begränsad av världens möjligheter.
Gränserna är sprängda och han kan vara närvarande i varje människas nu.

”Galiléer, varför står ni och ser mot himlen?”,
det är frågan som lärjungarna får när de står där med näsorna mot solen.
Det handlar om perspektiv. Att lyfta blicken.
Vi behöver söka det himmelska för att hitta kärnan eller meningen i det jordiska livet.
Stjärntydarna från fjärran land följer Betlehemsstjärnan för att finna det de söker.
Och tvärt om. Ibland är det mitt i det allra vardagligaste som himmelriket bryter in.
När fröet som sattes i jorden börjar gro.
När samtalet över en kaffekopp blir det som gör dagen värd att leva.
Himmel och jord smälter samman.
Som när man ser mot horisonten och inte kan urskilja var jorden slutar och himlen tar vid.

Att vara kristen är att leva i de där båda perspektiven.
Det himmelska och det jordiska.
Hur möts himmel och jord i ditt liv?
Vi delar bröd och vin i vår gudstjänst..
Himmel och jord - Gud och människa - möts på ett konkret sätt i rummet och tiden.
Nattvarden är helig för att Gud är närvarande på ett speciellt sätt – mer än så vet vi inte.
Mysteriet låter sig inte fångas i formuleringar eller teologiska utläggningar.
Det bara finns där och ges till oss som en gåva.

Det är torsdag idag. Förutom idag så finns det en till torsdag under vårt kyrkoår. Skärtorsdagen.
Skärtorsdag och Kristi himmelfärdsdag.
Som två motpoler finns de där.
Skärtorsdagen då vi klär av altaret, och förbereder för Jesus nedstigande till dödsriket.
Kristi himmelfärdsdag då vi firar Jesu uppstigande till himmelen. Nedstigande och uppstigande.
Kristus som går med mig både på djupet och på höjden.
Kristus som går med oss både i tid och rum men också när vi lämnar livet.
Mosaiken är vacker på avstånd, men varje bit är nödvändig.
Det finns tider då jag vill vara nära. Jag nöjer mig med den där enda röda lilla fyrkanten.
För just nu Gud är det, det enda jag orkar. Jag struntar i helhetsbilden och perspektiven.
Vill bara att du bär mig nära, nära. Allt har sin tid, var det ju någon som sa.

Kristi himmelsfärds dag. Lärjungarna står med blickarna mot himmelen.
Har du någon gång gjort så där som man inte ska?
Tittat mot solen för länge och blivit bländad. Eller gått från ett ljust rum och in i ett mörkt? Då vet du att man måste orientera sig på nytt,
gnugga ögonen och ställa in skärpan.
Kanske var det så för lärjungarna.
Deras upplevelse krävde att de orienterade sig på nytt
– allt såg annorlunda ut efter himmelsblicken.

Tänk att få lyfta blicken, tänka och tala om det himmelska, om Guds vackra skapelse om livet som kommer tillbaka och kärleken och meningen.
Inte som en flykt från verkligheten utan som en protest mot all djävulskap.
Vi behöver lite himmelska perspektiv när kaffefiltret rinner över,
kärleken tar slut eller livet går sönder.

Vad är då det sista Jesus gör innan han lämnar lärjungarna?
Lukasevangeliet berättar att Jesus välsignar dem medan han lyfts mot himmelen
och de återvänder till Jerusalem under stor glädje.

I ditt liv möts himmel och jord och perspektiven utmanas.
Ibland är det skönt att ta ett steg tillbaka och lyfta blicken.
Kanske var det himmelsfärden som Anders Frostenson hade i tankarna när han skrev:

"Högt i stjärnhimlen kan vi dig ej finna, men i mänskovimlet är du bland oss Gud."

 

Var rädd om dig.

 

Gud välsigne dig!

 

Hälsningar Robert Koss